Efter en fantastisk start på säsongen med en uppsjö mysiga turer kring Kungsholmen pallade inte Snipan.com trycket från de entusiastiska redarna. Topplocket sprack (av ytterst lokal värmebölja), batterierna dog (av utmattning) och vattnet från Mälaren lade sig bekvämt till rätta på en lagom nivå, strax över luftningsventilerna till kajutan. Redarna drog utomsocknes på semester utan möjligheter till lämpligt underhåll.

Snipan kommer nästa sommar befinna sig i franska farvatten och vi önskar henne all lycka till i framtiden.

Bon voyage!

Med gårdagsaftonen och nattens sköna drycker kvar i systemet och med en förnimmelse att antingen min hjärna växt eller mitt skallben krympt var jag på plats redan fem i elva. Jag kom först. MotorPeter kom klockan elva och Maskinansvarig kom långt senare, dock med både vattenflaskor och kaffe, han är inte förlåten men ursäktad…

Nåväl, topplocket sitter med betydligt fler bultar än vad vi har tår och fingrar så det var bara att skruva loss. Maskinansvarig fick ansvaret och började gå igenom muttrarna en och en. Tyvärr hade varje mutter han försökte skruva på skapan en homogen enhet med bulten och var orubblig. Då fick han tipset av MotorPeter att “ta i lite”. Vilket han gjorde. Själv satt jag och funderade på vilken del av huvudet som var den svagaste punkten för där skulle det snart spruta hjärnsubstans.

När alla muttrarna var borta så lyfte vi av topplocket. Eller så var vår idé iaf. Men det gick inte, det satt nämligen fast – det satt ordentligt fast kan man till och med säga. MotorPeter instruerade och vi slog in skruvmejslar och knivar i springan mellan blocket och topplocket. Helt utan framgång. Jag passade såklart på att fråga om inte vi borde ha lite andra verktyg och det förslaget fick bifall av MotorPeter till hela redarkollegiets stora glädje. Så vi åkte och köpte en mejsel, kniv, stålborste och lite annat. Jag stod med visakortet och MotorPeter plockade fritt från hyllan. Vi köpte även en skiftnyckel, av märket FULCO… Muahaha.

Sex timmar senare var topplocket av och vi (MotorPeter igen) kunde se att vi hade utökad kylning på treans cylinder.

nä, nu blev jag trött, får skriva mer senare….

Det hade hunnit bli eftermiddag innan Snipan, till bredden fylld av passagerare, grillningsattiraljer och dryckjom, satte kurs mot Vinterviken där det lovats grillning och, ack och ve, fotboll (som tur var som åskådare och inte utövare).

Väl framme i viken visade det sig att där fanns inte tillstymmelse till gästbrygga, men väl en ångbåtsbrygga som Snipan påpassligt nog passade på att lägga av (och an) vid.

Passagerarna med packning lossades av medan förstemekanikern och försteelektrikern kliade sina kloka huvud.

Motorn startade inte ens efter att de tappra tu fått varsin pilsner.

Vi hade parerat en kraftig svallvåg på vägen som fått hela skeppet, besättning, passagerare och packning att rista, men det borde ju en båt av Snipans kaliber tåla.

Förstemaskinisten misstänkte att problemet kunde vara bränsletillförseln, och mycket riktigt hade ett brott uppstått på bränsleslangen.

Försteelektrikern (bränsletillförsel har med tändning att göra och tändning låter elektriskt) fixade med säker hand problemet och motorn startade på en gång.

Stolta som tuppar tågade vi iväg till grillfesten som var i full gång och njöt av maten som serverades.

Efter några timmar satte fotbollen igång varpå grillfestarna bänkade sig framför tv-apparaten medan redarna och nyutnämnde förste kapellansvarig tågade tillbaka till båten för att njuta av vädret och sjön istället. (Det skulle senare visa sig att de som sett matchen hade gjort det i onödan då den blåstes av efter 89 minuter. Complete waste of time).

Nå. Väl tillbaka i båten så visade den sig inte alls vara i så medgörligt skick som redarna lämnat den i några timmar tidigare. Motorn startade men lät inte alls så pigg och allert som den gjort sen den bl.a. fick nya tändkablar.

På så lågt varv att inte ens laddningslampan slocknade puttrade vi molokna hemåt, hela tiden oroliga att hon skulle lägga av. Förstemaskinisten och förste kapellansvarig övade t.o.m. internationella bogseringssignaler med tillgängliga tampar.

Vi kom i alla fall så småningom i land och fick gå till La Casa (som jag hela tiden hittils kallat Trattoria) och trösta oss med en kall en.

Olidligt spännande fortsättning på detta bakslag lär dyka upp inom snar framtid…

Idag löste vi rubbet med järnvilja, akrobatik, en folköl, en rulle vulkantejp. Tomas gjorde en rejäl insats med att flytta pumphuset 30-40mm ner i båten vilket leder till en betydligt lägre inline-vattenlinje! Heders!

I sedvanlig ordning avslutades kvällen på Trattoria.

Kolla färden i Google earth (högerklicka för att spara KML 148Kb).

Jag hade tänkt arbeta hela söndagen och höll fanan högt i minst två timmar innan solen bröt in genom mitt fönster och jag såg en termometer som visade 20 grader. Efter telefonmöte med hela redarstyrelsen lade vi ut vid tolvsnåret. Ingen dramatik förutom att vi bogserade en relativt sjöoduglig roddbåt med tre än mindre sjödugliga ynglingar i några meter. I sju timmar njöt vi som fan och avslutade med sedvanlig hälsokost och maltdryck på pizzahörnet.